Födelseberättelser

Vår förlossning

Den här texten är skriven ur pappans perspektiv. Jag är Lisas man, så det här är min upplevelse, korrekturläst av Lisa. Här är en länk till några filmer vi tog under förlossningen (i kronologisk ordning): https://www.youtube.com/watch?v=6CVgH2BdMUQ&list=PL8B62QHamK9jxhEg90oda14HXimCT2zqy

Lova är vårt andra barn, och förlossningen började precis på samma sätt som förra gången. Blodfyllda flytningar. Vi hade läst en del om hur snabbt det kunde gå andra gången, så jag tror någon del av Lisa redan där ville ringa efter våra föräldrar och de två barmorskor som skulle hjälpa oss. Vi avvaktade. Efter några timmar började det komma små pyttevärkar. Precis samma förlopp som förra gången. Nu ringde vi. Den ena barnmorskan, Helena, var upptagen med kurs, så vi kom överens om att Ann (den andra barnmorskan) skulle komma, och Lisas föräldrar kom över och tog hand om Loke (vårt första barn).

Men den här gången verkade det vara falskt alarm. Lisa var inte det minsta öppen, och Anns bedömning var att det var omöjligt att säga när förlossningen skulle komma igång. Kanske imorgon, kanske om ett par veckor. Hon berättade också att det inte var helt ovanligt att till och med helt regelbundna värkar var falskt alarm.

Men de små pyttevärkarna ville aldrig släppa taget. Lisa trodde fortfarande att det var igång. Den dagen kunde vi göra hemmet mysigt och i ordning (mest hon). Och under natten och följande morgon började värkarna tillta i styrka. Jag läste på lite om falskt alarm, och de värkar som var igång påminde just om den beskrivningen. De blev aldrig på minuten regelbundna, och fick aldrig exakt samma längd. De var inte heller riktigt så starka som jag fått intrycket av att de ”riktig” värkarna skulle vara, utifrån något som Ann hade sagt.

Men kroppen bryr sig inte alltid om hur det ”ska” vara. Det var riktiga värkar (även om jag var en aning skeptisk), och vi ringde dit barnmorskorna igen (Loke var på förskolan). Dagen innan, när vi trodde att det kanske var igång, hade jag ringt min mamma, och då visade det sig att hon råkade vara i Järna på besök, så det skulle kanske vara möjligt för henne att hinna komma ut och vara med vid förlossningen (resan skulle ta flera timmar).

Ann skulle komma ensam först (ifall det var falskt alarm vore det onödigt att ta dit båda). Men hon fastnade i snökaos, så det dröjde länge innan hon kom. Lisa hade installerat sig i soffan på en hög av värmekuddar, med en värmegördel runt magen. Fågelkvitter och musik på datorn. Vi höll oss nära varandra, och Lisa andades in av min doft (mina fermoner) när det kom en värk. Det blev som nån sorts trygghetsankare.

När Ann slutligen kom ville jag så fort som möjligt få bekräftat att det var igång på riktigt. Först då kunde man verkligen börja ringa runt, och be folk att komma. Och det var på gång. 3 cm öppet. Mellan 2-6 timmar kvar, var Anns gissning. Skulle kanske bli tufft för min mamma att hinna i tid.

Frånsett det hade inte mycket förändrats. Soffa, värmekuddar, fermoner, fågelkvitter. Ann gav akupressur. Vi tog små filmer ibland också, och jag la upp en filmsekvens på Facebook. En liten kul grej, som gav positiv återkoppling i form av fina, uppmuntrande ord. Ett harmoniskt födande kan vara starkt och vackert att dela med andra. Det var nästan lite medvetet val att inte gå upp och röra på sig för att snabba på. Vi ville ju att min mamma skulle hinna fram.

Och Lisa hade det så skönt på sina kuddar. Efter ett tag kom Helena också. Nu blev det akupressur på båda fötterna vid värkarna (när barnmorskorna inte var ute i köket). Samtidigt ville jag inte att förlossningen skulle ta för lång tid. Ibland frågade jag hur långt gången Lisa var. Lisas föräldrar skulle komma ut igen, och ta hand om Loke, när förskolan slutade. Men de skulle inte vilja stanna i Uppsala hur länge som helst. Lisa ville inte ha hem honom under förlossningen.  Samtidigt kändes det som om det vore mycket värt att Loke kunde få sova med oss första natten. Jag började bli lite stressad att förlossningen tog längre tid än vad Ann hade trott. Han har aldrig sovit utan oss.

När min mamma kom gick vi in i ett delvis nytt skede. Nu började Lisa röra sig lite på golvet. Det var fortfarande 90 % soffa och värmekuddar, men lite dans och höftvickningar också. Nu hade Lisas föräldrar hämtat Loke. De var på biblioteket och läste böcker.

Och först nu, vid kanske sju cm, började det bli lite jobbigt. Lite för ont, på ett sätt som inte var mysigt. Lisa fick sina första sterila kvaddlar, och gapskrattade sig igenom smärtan och hormontillflödet. Alla vi andra skrattade med. Ett något ovanligt sätt att säga ja till smärtan.

Klockan tickade på. Ett par timmar senare, och efter ytterligare en omgång kvaddlar (i ryggen, med smärtvrål den här gången), började klockan närma sig bibliotekets stängningsdags. Jag ringde och pratade med svärföräldrarna. De kunde kanske stanna lite till. Men förmodligen inte hela förlossningen igenom, så jag tänkte att min mamma kanske kunde ta över barnpassningen. Då kom Lisa på att vi kunde fråga en vän, så det löste sig den vägen.

Det var nära nu. Lisa var fullt öppen. Nu brummade vi oss igenom värkarna (något min mamma var mycket förtjust i. Så hade hon gjort under sin bästa förlossning). Det var något av en väntans tid, och mycket viktigt att alla värmekuddar var varma. Och tillslut föreslog barnmorskorna att Lisa skulle ner på yogamattan vid soffan. Ställa sig på knä, och luta sig in i min famn (jag satt i soffan). Mer brummanden, mer fermoner. Inga försök att pressa på vid krystvärkarna, bara följa kroppen, utan medveten ansträngning. Jag drog i Lisas hår när värkarna kom. Helena höll en varm plasthandske (vattenfylld) mot underlivet, och Ann hjälpte oss att filma.

På begäran av Lisa satte barnmorskorna sterila kvaddlar i underlivet (venusberget). Stor smärtlindring. Brumma, rycka håret. Vagga på höfterna. Vattnet som gick. Och så förstod man att toppen på huvudet började tänja sig utåt. Synas lite under värkarna. Fortfarande ingen ansträngning vid krystvärkarna.

Plötsligt, på ren instinkt, gick Lisa upp på huk, och började gunga höfterna mer energiskt. Och så stack där ut ett litet huvud mellan benen. Hon reste sig ännu mer, och inom några sekunder gled hela ungen ut i barnmorskans väntande händer.

Fosterfettet absorberades av sig självt efter ett tag (naturens hudsalva), och navelsträngen fick vara kvar till efter första amningen. Inget torkande, inga sprutor. Den nya lilla människan kom direkt till oss och Lisas mage. ”Mammas kärlek!”, var de första ord vår dotter fick höra. Vår Lova.

 

Tack, Helena och Ann, för ert fantastiska stöd!

Rorys födelse

Det känns tungt nu. Riktigt tungt. Inte roligt alls, bara trist och jobbigt och tungt. Jag är i vecka 41+6, och imorgon har jag tid på mvc för att diskutera igångsättning. Tanken är nog för att få mig att börja gråta, hela mitt väsen skriker att jag inte vill, inte kan, föda barn på det sättet. Det finns inga alternativ, bebisen måste helt enkelt komma nu inatt.

 

Vi har lämnat bort vår dotter till mina föräldrar, och har dagen ensamma tillsammans. Det är en fin dag. Vi tar det lugnt, äter lunch länge tillsammans, pratar. Jag tar ett bad, och sen går vi långpromenad. Förvärkarna är med hela tiden, men numera är jag så van vid dem att jag knappt tänker på dem längre, annat än att de irriterar mig. Efter promenaden känner jag mig plötsligt klar. Klar att börja föda barn. Det är en konstig känsla, för jag har ju inga värkar. Eller? Har jag det? Jag är plötsligt osäker, hade jag inte nyss en förvärk, och innan det en typ 5 minuter innan? Och nu en till? Vi orkar inte klocka, vi har klockat så många värkar den senaste månaden att det känns helt onödigt att ens öppna appen på telefonen. Vi tittar på tv istället, och det är mysigt. Efter fyra avsnitt går jag på toa, och just när jag sätter mig kommer det ett tydligt popp från min mage, och klart vatten rusar ut i toalettstolen. Jag ler, men hetsar inte upp mig. Tvättar händerna, ropar på Dave, och går och lägger mig på sängen. Jag vet redan vad som kommer komma nu, vet hur det var sist. Den kommer nästan direkt, den första riktiga värken. Jag andas, släpper ner käken och axlarna, och slappnar av. Det gör inte ont. Bara spänner lite. Vi ligger där tillsammans ett tag, genom ett par värkar. Det är fint. Pratar om hur det var förra gången, hur paniken och smärtan satte in, och hur det inte kommer bli så nu. Efter ett par värkar ringer jag Ann och berättar vad som hänt. Hon säger att hon är klar att åka, och jag säger att jag ringer när det verkligen behövs. 15 minuter senare ringer jag, och då är hon på väg till bilen.

 

Vi lämnar sovrummet och går in i gästrummet, där vi ställt upp poolen och förberett för födseln. Allt finns här, min dator med min musik, min yogaboll, ombyte, sugrör, ljus, dextrosol. Vi släcker lamporna och tänder ljusen, och sätter igång min spellista med pianomusik. I vanliga fall skulle jag inte kunna lyssna på den här musiken mer än kanske 10 minuter utan att bli nipprig, men när jag föder barn är det exakt det jag behöver höra; repetitivt, lite trist bakgrundssorl. Jag sitter ett tag på huk vid bollen, men känner att värkarna börjar ta ordentlig fart och vill vänta tills Ann dyker upp innan jag låter det dra igång på riktigt. Jag lägger mig på sidan i sängen och andas och slappnar av. Värkarna kommer regelbundet och rytmiskt, men de gör inte ont. De spänner, och jag slappnar av. Jag tänker att det är som en vågskål, där jag bara behöver slappna av precis så mycket som värkarna spänner för att parera dem. Så plötsligt är Ann där. Jag fattar inte hur det gått så fort, tänker att hon måste kört som en dåre (det hade hon inte, tydligen tappar jag bara tidsuppfattningen när jag föder barn). Hon kommer just som en värk börjar, och hon hjälper mig igenom den genom att trycka på punker på min fot och min vad. Trycket hjälper mig att hitta avslappningen ännu tydligare, och jag känner mig plötsligt otroligt stark. Jag vill inte ligga ner, jag vill sitta upp! Jag sätter mig på min yogaboll, och Ann sitter vid mina fötter. Vi småpratar mellan värkarna, och vid varje värk hjälper hon mig att hitta avslappningen genom att tala lugnt till mig och trycka på min fot och vad. Dave sysselsätter sig med att fylla poolen och koka vatten, eftersom vi redan räknat ut att vår varmvattenberedare inte kommer räcka hela vägen med den pool vi har. Marietta kommer, och vår vän Sofia likaså. Alla är på plats. Rummet känns ombonat med så många i det, och deras närhet stärker mig ytterligare. Marietta tar plats vid mina fötter, och Ann sätter sig bakom mig och stryker mig på ryggen och trycker mot min ländrygg när värkarna kommer. De kommer tätt nu, riktigt tätt, men jag är inte rädd och det gör inte ont. Flera gånger tittar jag på Dave och konstaterar förundrat att det är så lätt den här gången.

 

Värkarna kommer, och mellan varje värk stryker Ann mig över ryggen, lugnande och rytmiskt, och jag tänker att hon nog är väldigt bra med djur. Hennes energi och rörelser påminner mig om hur jag sett min syster arbeta med sina hästar när de är rädda. Hennes omtanke är rörande, och jag känner en otrolig närhet till henne i den här stunden.

 

Jag har ingen känsla för tid nu. Den finns inte. Jag möter värkarna när de kommer. Tänker inte bakåt. Inte framåt, finns bara i nuet och försöker uppleva allting så starkt jag kan. Känner att jag vill minnas det här, varje sekund. Någon gång nu och då kommer en extra intensiv värk, där jag för en stund tappar avslappningen och vill spänna mig. Genast är Ann där och trycker ned mina axlar, och viskar “Tung. Ner.”, och jag kan slappna av igen.

 

Jag är en gudinna. Tanken kommer över mig, och jag ler åt mig själv. Men jo. Jag är nog en gudinna, åtminstone känner jag mig så. Jag har full kontroll, och jag känner att jag snart kommer vilja krysta. Känner att jag vill vara ensam med min bebis ett litet tag först, och säger att jag ska gå på toa. Går in på toaletten och stänger dörren om mig. Ser min i spegeln. Jag ser lugn ut. Stark. Jag smeker över magen och pratar tyst med min bebis. När jag sagt det jag vill säga går jag ut igen och berättar att jag börjar känna det som att jag vill krysta. Ann frågar om jag vill gå i poolen, och jag säger att jag nog vill det.

 

Vi arbetar igenom ytterligare ett par värkar på bollen, och sedan får jag hjälp att kliva i poolen. Vattnet känns skönt, lagom varmt, och omsluter mig totalt. Så plötsligt, från ingenstans, känner jag mig ensam och rädd, och värkarna blir plötsligt obekväma. Jag saknar att ha Ann så nära som innan, och poolen känns stor och ensam. Jag försöker andas nedåt, men känner inte att bebisen rör sig nedåt alls. Blir osäker, är jag verkligen redo? Jag ber Ann att kolla hur öppen jag är, känner att jag behöver veta nu. Ann frågar om jag är säker på att jag vill att hon ska kolla, jag har tidigare sagt att jag inte vill bli kollad alls. Men jo. Jag behöver det nu. Jag känner mig ensam, och jag behöver plötsligt lite data för att känna mig trygg. Ann kollar, och just när hon gör det kommer en superstark värk, och nu känner jag plötsligt att jag inte behöver veta vad hon ska säga. Hon säger 8, men jag känner att jag är helt öppen nu. Jag känner också hur bebisen börjar röra sig nedåt, och jag känner att jag är redo för den. Det är dags nu.

 

Men poolen är stor, och jag känner mig liten. Ann lutar sig över poolkanten och håller om mig, och jag känner mig trygg igen. Dave är med vid sidan av poolen, men jag behöver inte hans närhet just nu. Jag vet att han finns där om jag behöver honom, men för nu är jag nöjd med att han är på sidan. Krystvärkarna är otroligt mycket mer kraftfulla än de tidigare, och även om det inte gör ont utan fortfarande bara spänner, känner jag hur de långsamt drar kraften ur mig. För varje värk känner jag hur jag blir tröttare och tröttare, och jag vet att jag inte kommer kunna göra det här så mycket längre till. Jag sitter på knä. Fokuserar på mina fingrar på poolens botten. Fokuserar på min bebis. Jag känner med fingrarna att bebisen är två centimeter från öppningen nu, och plötsligt känns 2 centimeter som 2 mil. Jag vill inte, men jag känner att jag börjar tvivla på att jag kommer orka hela vägen.

 

“Säg att jag kan, säg att det går!”, ber jag, och i havet av uppmuntrande röster hör jag hennes röst över alla de andra. Hon säger att det går, hon säger att jag kan, och jag vet att hon har rätt. Hon vet. Hon har sett detta förr, varit med så ofta, och jag vet att hon vet, och jag vet att hon har rätt. Jag kan. Det går. Jag lutar mig bakåt, lutar mitt huvud mot hennes axel, och hon lägger sin kind mot min. Det finns i den här stunden inga gränser för hur mycket jag älskar henne. Full av ny kraft bestämmer jag att jag klarar det. Bebisen är en centimeter från öppningen nu. Tre värkar till, tänker jag. Jag klarar tre till. När nästa värk kommer tar jag i, och jag känner att det börjar bränna. Nu står huvudet precis, precis vid öppningen. “Det bränns”, nästan informerar jag, och får ett lugnt, småleende “Såklart det gör” tillbaka. Jag är glad över att det bränns, och smärtan känns mest som ett lätt obehag. Nästa värk kommer, och nästan utan ansträngning känner jag den brännande smärtan stiga, för att sedan avta. Jag känner huvudet komma ut, och jag känner hur min bebis roterar. Det är mäktiga känslor, och jag är så tacksam för att jag den här gången är medveten nog att känna allt detta. Mina händer smeker varsamt min bebis huvud. Jag känner en liten näsa, två små öron, en haka som känns söt, och en panna. Hinner tänka att nu är det snart över, hinner höra Ann säga att det bara är en värk kvar, och sedan kommer nästa värk.

 

Helt utan ansträngning känner jag bebisen glida ur mig. Jag tar emot den med båda händer, stadigt under armarna, och för långsamt upp vårt barn till ytan. Det tar kanske en sekund, men jag upplever det som en evighet och hinner ta in allt som om det sker i slow motion. Det långa, svarta håret som böljar i det ännu klara vattnet. De knubbiga armarna. Navelsträngen. Magen. Benen. Ytan som bryts, den varma kroppen mot mitt bröst, det skarpa skriket som kommer direkt, den lilla rosa bebisen, den direkta känslan av lättnad, glädje och kärlek som fyller mig, rummet och universum. Jag lutar huvudet bakåt och gråter tillsammans med vår vackra lilla bebis, gråter av lycka och lättnad och för den plats som plötsligt öppnats upp i mitt hjärta. Jag hör Dave snyfta, och snart är han bredvid mig. Klappar bebisen, förundras med mig. Jag lyfter bebisens ena ben och tittar efter. Vi har fått en liten son. Jag ler mot Dave och viskar om det enorma problem vi kommer få med att hitta ett namn. Sofia ger mig en handduk att lägga runt bebisen så att den inte ska frysa.

 

Jag stannar inte i poolen länge. När vattnet väl börjar färgas rött känner jag att jag fryser, jag vill upp och bli torr och få ett täcke över mig. Jag får hjälp ur poolen, och tar två steg fram till sängen. Väl där kommer moderkakan nästan direkt, och Ann lägger den i en påse bredvid mig. Sen ligger vi där, tillsammans, alla tre. Bebisen ammar, han har ett starkt och bra tag, och jag och Dave viskar sådär som nyblivna föräldrar gör till varandra, om allt och ingenting.

 

Någon timme senare klipper Dave navelsträngen, jag får ett stygn, och tillsammans flyttar vi sedan in i det stora sovrummet. Ann och Marietta säger hej då och åker, Sofia har redan åkt. Dave tömmer poolen. Sedan ligger vi i vår stora säng tillsammans, med vår son mellan oss, och i den här stunden är världen perfekt. Rory snusar på nyföddas högljudda vis, och vaggad av hans magiska andetag har jag inget val annat än att somna.

 

 

Min dotters födelse

Att föda hemma var en tanke som jag hade redan när jag var gravid med mitt första barn som nu är 2,5 år. Av olika anledningar blev det inte så den gången, men när jag blev gravid för andra gången kom dessa tankar igen och att föda hemma kändes för mig som ett självklart alternativ. När jag tog upp mina tankar med min man blev han inte helt förtjust i mitt förslag. Vi hade helt olika åsikter i frågan. Eftersom jag själv arbetar som barnmorska hade jag min syn om normaliteten kring födandet, medans min man var mer fundersam över riskerna. Efter många långa diskussioner, både hemma och med barnmorskan på mödravården, blev det dock klart – jag skulle föda hemma. Efter att beslutet var taget kändes det trots allt lite pirrigt, men framför allt kändes det helt rätt och tilltron och förväntan inför den stora dagen var stor.

Natten till juldagen vaknade jag vid ett par tillfällen och kände av förvärkar. Eftersom jag redan känt förvärkar ett par nätter tänkte jag inte så mycket mer på det och somnade om. På morgonen när vi gick upp och åt frukost var det emellanåt en molande känning i magen som gjorde sig påmind. Innerst inne förstod jag att detta inte bara var förvärkar, utan att det faktiskt var något på gång. Samtidigt pratade min man och jag lite skämtsamt om att det nog skulle gå över, vi hade ju en förhoppning om att barnet skulle födas i januari. Men molandet i magen ville inte ge med sig utan började istället komma alltmer regelbundet. Vi kontaktade en av de två barnmorskor som skulle vara vid förlossningen och förvarnade om att någonting var på gång. Hon svarade att hon var redo att komma när det behövdes vilket kändes tryggt. Sen ställde vi in alla planer vi hade för dagen och bestämde oss för att bara vara hemma. Förmiddagen gick och när det var dags för lunch tänkte jag att ”nu gäller det att ladda” och åt jag en ordenlig portion. Efter att vi ätit lunch kände jag att det inte var någon tvekan, förlossningen hade satt igång och det var dags att ringa farmor och farfar som skulle vara barnvakt. När vår son hade åkt iväg kunde jag fokusera på förlossningen. Jag och min man gick in i vardagsrummet och satte oss i soffan. Min man satte på avslappnande musik, tände ljus och ställde fram dricka. Han hade hela tiden kontakt med barnmorskorna som skulle vara med under förlossningen. Det tog inte lång tid innan jag kände att värkarna eskalerade i både styrka och intervall. Inte så konstigt tänkte jag, eftersom jag nu kunde slappna av och koncentrera mig på det som skedde i min kropp. Vid det här laget var soffan inget bra ställe och jag kände att jag behövde byta ställning. Vi förflyttade oss till badrummet och jag satte mig i badkaret. Det kändes skönt med det varma vattnet. Värkarna var nu täta och min man ringde barnmorskorna och meddelade att det var dags för dem att komma. En kort stund senare var den första barnmorskan på plats. Trots stödet från min man kändes det skönt att hon var där. Jag sa till henne att jag känt barnet röra på sig och jag kände att hon förstod, precis som jag, att nu är det inte långt kvar. Vattnet gick och kort därefter började jag krysta. Den andra barnmorskan hade nu kommit. Även om jag var inne i min ”bubbla” var vetskapen om att båda barnmorskorna var där, tillsammans med min man, betryggande. Jag kände att det var dags att byta ställning och vi förflyttade oss till sovrummet. Där ställde jag mig på knä på en madrass som vi lagt på golvet och tog ett stadigt tag om min mans händer. Krystvärkarna rev tag i mig som en orkan samtidigt som det var otroligt häftigt att känna kraften i min kropp. Plötsligt var barnet ute och jag lutade mig instinktivt tillbaka för att ta emot vårt barn. Barnet gallskrek och var den vackraste skapelsen som jag beskådat. Runt omkring mig satt min man och barnmorskorna och bara log. Lyckan var total! Min man och jag tittade efter tillsammans – det var en flicka! Moderkakan kom ut och jag flyttade upp i sängen och satte mig till rätta bredvid min man. Flickan låg hud mot hud och började söka efter mitt bröst. Vi lämnades själva en stund med vår nya familjemedlem medan barnmorskorna satte sig i köket en trappa ned. Efter några timmar hjälpte de mig till toaletten och såg till att jag kunde ta en dusch. De sedvanliga efterkontrollerna gjordes och sen var barnmorskorna klara med sitt jobb och åkte hem. Efter att vi njutit lite mer av vår flicka kom farmor och farfar och lämnade vår son. Han var verkligen en stolt storebror. När han hade somnat lagade min man en god middag. Vilken underbar avslutning på vår dotters födelsedag!

Min hemförlossning blev precis så fantastisk som jag hade hoppats på. Anledningarna till att jag valde att föda hemma är flera. En av de främsta anledningarna var att jag ville undvika att förflytta mig under värkarbetet. När jag födde barn första gången upplevde jag just bilfärden till förlossningen och miljöombytet som jobbigast. Det var som att min kropp fick ”starta om” efter att jag åkt hemifrån. Denna gång var det skönt att veta att jag slapp denna stress och när förlossningen satte igång kunde jag vara totalt fokuserad på värkarbetet och bara lyssna på min kropps signaler. Att både min man och jag hade träffat de barnmorskor som var med under förlossningen, dels när jag gick till mödravården under graviditeten men även när de gjorde ett hembesök, ser jag även som en stor fördel. Det kändes så bra för oss båda att veta vem som skulle vara med under förlossningen och att de i sin tur kände oss och våra önskemål. Vi hade dessutom turen att ha samma barnmorskor som vid vårt första barns födelse. Det är vad jag kallar kontinuitet och jag känner mig otroligt priviligerad. Jag vet inte hur mycket det faktum att jag själv är barnmorska har påverkat mig och min erfarenhet, men en sak som är säker är om det blir ett tredje barn skulle jag absolut välja att föda hemma igen.

Min förlossning, 2011-12-10

Under graviditeten växlade jag mellan att vara lugn inför förlossningen och vara livrädd, vilket jag tror jag delar med de flesta förstföderskor. Min stora skräck var att få barnmorskor jag inte fungerade ihop med, under den största och läskigaste stunden i mitt liv där jag skulle lyckas med det som kändes omöjligt. Dåliga erfarenheter av vårdpersonal tidigare spädde på skräcken.

En väninna till mig hade precis haft en fantastisk hemförlossning och tipsade mig om två barnmorskor (Ann och Cayenne) som även tog emot mammor på BB Stockholm. Jag tvekade knappt en sekund innan jag kontaktade dem. Vi träffades två gånger under graviditeten alla fyra och diskuterade hur vi ville ha det: lugnt och tryggt, så likt en hemförlossning som möjligt men på sjukhuset, helst ingen CTG eller maskiner, förhoppningar om att inte behöva smärtlindring. Jag kände mig direkt trygg med dem. Dessutom visade sig att Cayenne vara den barnmorska som hade förlöst min mamma under hemförlossningen då hon fick min lillasyster 23 år tidigare!

Lördagen den 10 december är det dags. Jag har haft förvärkar under hela graviditeten och de senaste två veckona har de blivit de mer och mer besvärande och smärtsamma. 11:50 får jag en rejäl förvärk och tittar reflexmässigt på klockan. 12:00 kommer nästa, 12:10 den efter. Vet inte vad jag ska tro, ska de inte kännas mycket mer? Vill inte ge min man falska förhoppningar, men när nästa kommer 12:20 så berättar jag för honom och säger att om nästa kommer 12:30 så kanske det är något på gång. Det gör den.

Vi går en promenad och värkarna börjar komma med 4-6 minuters mellanrum. Han vill ringa barnmorskorna men jag vägrar tro att det är igång och säger att det säkert kommer sluta snart. Vi kommer hem och äter lunch och sedan får han ringa dem och berätta att det verkar vara på gång men att vi klarar oss själva ett tag till. Han masserar nedre delen av min rygg under värkarna och vi tar det lugnt.

Runt klockan 15 går slemproppen och värkarna börjar göra mer ont. Jag går motvilligt med på att ringa Cayenne och be henne komma över. Mellan värkarna mår jag strålande och inbillar mig att de kanske slutar snart.

Cayenne kommer vid 16 och jag blir stressad av tanken på att jag kanske ska föda idag. Cayenne sätter sig mitt emot mig och betraktar mig. Hon ser direkt att jag har börjat hyperventilera och tar kommandot, släcker ned och ger mig instruktioner. Hyperventilationen gör att värkarna gör mer ont. Hon förklarar dyktekniken för mig. När värken kommer ska jag släppa ned käken och andas djupt och riktigt långsamt, slappna av i hela kroppen och försöka sjunka ned. Hon ger min man ett mantra att upprepa ”Lugn… tung… ned”.

När en riktigt smärtsam värk kommer så säger hon till min man att ”Den här värken är riktigt elak, nu har hon jätteont” och det är fantastiskt skönt att hon ser det och jag känner mig direkt tryggare. Jag provar hennes metod och det fungerar, den tar helt udden av värken och gör den hanterbar. Cayenne smeker mig löst på magen vilket gör underverk mot smärtan. Hon sätter en akupunkturnål i pannan på mig som får sitta en stund.

Vid 17-tiden får Cayenne undersöka mig och hon konstaterar att min livmodermun redan har papperstunna kanter och jag är öppen 4 cm. Halva förarbetet är klart och det känns otroligt skönt! Hon konstaterar också att jag har 4-5 cm fostervatten i vägen för bebisens huvud och tycker att fosterhinnorna behöver spräckas. Det är dags att åka in!

Jag fortsätter med dykmetoden hela bilturen in, djupt koncentrerad på att bara andas och slappna av och inte tänka på att jag ska föda, min hjälper mig med mantran. Jag jobbar hårt på att hålla mig och lugn och lyckas, värkarbetet avstannar inte det minsta. Klockan 19 blir jag undersökt, jag är sex cm öppen och de spräcker hinnorna. Värkarna blir direkt mer smärtsamma. Snart mår jag illa och de ger mig kräkpåse efter kräkpåse. Jag jublar inombords, det måste betyda att huvudet sjunkit ned till spinaetaggarna. Det går framåt. Så fort jag spytt klart är illamåendet över.

Ann föreslår ett bad och jag går med på att prova avdelningens stora badkar och badrum. Vi tar oss långsamt dit över korridoren och jag lyckas ta mig in i det över den höga kanten. Värmen är fantastisk! Ann riktar duschmunstycket mot min mage och det varma vattnet hjälper till att slappna av och hantera smärtan. Jag sitter och blundar och är helt koncentrerad på smärtan.

Jag börjar gnälla och förklara att jag vill sluta nu, det räcker. Alla tre tröstar och säger att jag visst orkar och att det snart är klart. Krystvärkarna börjar, det pressar på rejält och smärtan ändrar karaktär. Det blir svårare och svårare. Min man övertalar mig att byta ställning och ställa mig på knä på sitsen i badkaret och luta mig mot honom som står utanför. Han fortsätter med mantrat som han har har fortsatt med sedan vi var hemma (!). Cayenne säger åt mig att hålla emot krystimpulserna och hon och Ann börjar pressa mot min rumpa och massera min rygg, det hjälper och jag säger att de inte får sluta.

Jag försöker låter bli att tänka på att barnet snart ska ut, och försöker bara stå ut med krystvärkarna med små stön. Cayenne dyker upp framför mig och gör en ring med fingrarna ”Nu ser vi såhär mycket av huvudet”, hon öppnar fingrarna ett par centimeter ”När vi är här så är det dags för bebisen att komma ut”.
Vid varje krystning stönar Ann och Cayenne med mig och peppar. Min man fortsätter med mantrat och berättar att det snart är över.

Jag börjar bli rädd. Kommer jag få instruktioner om hur jag ska krysta? Jag tänker på historier jag hört om hur ont det ska göra att få ut bebisen och folk som beskrivit det som att gå sönder av smärta. Cayenne tar ögonkontakt och säger ”Det blir inte värre, det enda som kommer att tillkomma är tusen nålar” och jag blir otroligt lättad. Hur visste hon? Den här smärtan plus tusen nålar klarar jag. Krystvärkarna fortsätter, jag står fortfarande på knä lutad mot min man.

Plötsligt händer det. Det drar och svider och sticks och huvudet kommer ut. Vid nästa värk kommer kroppen, när värken nästan är över så pressar jag extra, han ska ut nu! Jag orkar inte en till. Jag skriker för första gången, och något glider ut.
Min man flämtar till och jag förstår att barnet är ute. Värkarna är över. Smärtan är plötsligt magiskt borta. Klockan är 21:45 och allt har gått på mindre än 10 timmar sedan första värken. Bebisen är ute och kroppen klarade det själv, inga instruktioner, inget kämpande.

Cayenne och Ann hjälper mig vända mig om i badkaret. Jag ser bebisen och min första tanke är att han är så stor. Inte en chans att det där är vad som kom ut! Det kan inte ha varit större än hans ben, max. Jag får honom i famnen och min man står och skrattar och gråter bredvid mig och säger hur fin han är. De hjälper mig ut ur badkaret och ned på en madrass på golvet med bebisen i famnen. Efter en stund krystar jag ut moderkakan och min man klipper navelsträngen. Vi tar oss tillbaka till förlossningsrummet och sköter allt efterarbete. Cayenne håller mig i handen medan Ann undersöker mig. Bebisen mår fint, 50 cm och 3600 gram.

Vi ägnar hela natten åt att titta på vår son och varandra och på förmiddagen åker vi hem, efter den obligatoriska barnläkarkontrollen, mindre än 14 timmar efter förlossningen. Vi mår alla tre strålande och vill bara hem och börja vårt liv som familj. Två dagar senare kommer Ann och Cayenne hem till oss på återbesök och vi pratar igenom förlossningen och tittar till bebisen. Jag är så lycklig att jag får tårar i ögonen när jag försöker tacka dem. Att jag klarade mig utan smärtlindring ser jag helt som deras förtjänst. Jag fick det precis som jag ville och bättre. Det var över all förväntan.